ATT KOMMA PÅ VAD MAN VILL BLI OCH INTE ÅNGRA SIG
Jag tänker ofta på framtiden. På vad jag ska plugga. På var jag vill resa. På vad jag vill jobba med. Vad andra tycker att jag borde jobba med. Vars jag vill bo. Vars andra vill att jag ska bo. Ett jävla trassel är det kan jag säga.
Jag vet inte alls vad jag vill bli eller vad jag vill plugga. Men jag vet att jag vill ha ett roligt jobb som jag typ brinner för (åh vad klyschigt) och jag vill tjäna pengar så man har mat och tak över huvudet och lite pengar att ha sköjj för. SÅ vad är nu mitt drömyrke? INTE FAN VET JAG.
Ibland får jag sånna konstiga idéer. Att jag ska åka iväg till Bangkok och plugga på distans, eller starta Sveriges coolaste reseblogg och bara åka jorden runt och alla kan följa mig via webben. Knasiga idéer. Sen skjuter jag undan dom för att det känns inte riktigt realistiskt.
Sen kommer tanken. Kommer jag göra såhär hela livet? Slopa idéer för att dom känns för jobbiga, krävande, orealistiska. Sen står jag där, missnöjd.
Vi kan ju måla upp ett mardrömscenario. "Jag har alltid velat bli läkare, men du vet, betygen räcker ju inte till. Att plugga till högskoleprover kändes för jobbigt och komvux också för den delen. Så jag blev sjuksköterska istället _nästan samma sak tänkte ju jag_. Det var det då fan inte. Mitt jobb är att assistera läkaren. Och blänga på läkarjäveln. Det borde ha varit jag i läkarrocken. Förrakta och hata och avundas. Varje arbetsdag. Hela livet."
Eller "Jag har alltid velat starta en dykarskola på Kuba, för dyka det är min största passion. Sen kom man och hus och barn och jag fick slopa den idén, ser ni. Så jag utbildade mig eftersom man borde. Nu är jobbar jag som labbråtta. Tar prover i urin, avföring och blod. Lever för helgen. Och semestern. För då åker jag till Kuba och dyker och lever min dröm."
Nu så är varken Kuba eller Läkare min dröm, men ni hajjar. Men visst finns ni därute? Dom som är missnöjda i medelåldern? Den mordstinte sjuksköterskan, existerar du? Ärligt talat så har jag aldrig hört någon supervuxen sagt "nä fan du, jag skulle ha blivit journalist istället, fasiken också". Sen är jag inte homie med så många personer i medelåldern heller. Man kanske automatiskt blir nöjd tillslut? Blir mogen och lugn. Tåget kan ju slira runt lite i början men tillsslut så hamnar det på rätt spår? Eller håller man bara käften och ler för att man inte vill verka misslyckad?
Jag VEEET ju att allt kommer lösa sig i slutändan och man kan alltid ändra sig men ÅÅÅH, jag är ju bara så fucked up!!!!!!!
Kommentarer
Postat av: Antonia
Du skrev just ner mina tankar Jenni, vi kan vara ovetande och förvirrade tillsammans i vår. Planera hösten tillsammans med varsin godispåse i soffan framför nyaste avsnittet av GG. Det löser sig, vi löser de! Framtills vi vet vad vi vill göra kan vi väl göra en deal? Att ha så jävla kul såmöjligt fram tills de slår oss!
Postat av: flippisen
EXAKT så tänker jag också!!! Och jag blir tokig över att jag inte vet vad jag ska göra när jag är klar här? Typ till hösten, vars ska jag ta mitt pick och pack då????? Jag vill också plugga i bangkok, eller starta en reseblogg! SÄG TILL NÄSTA PLAN DU GÖR UPP SÅ GÖR JAG SAMMA SAK. AahahHA hatar att vara ovetande!
Trackback
